Tinkas Tankar

I fredags fick jag följa med på släktkalas. Först tog vi bussen, matte och jag. En STOR röd sak stannade och jag klev på. Matte gick före. Sen pussade jag på en massa nya människor. Alla verkade inte lika förtjusta i mig, som jag i dom. VARFÖR DÅ?

Vi hittade en ledig plats och där slog vi oss ner.
Då började jag sjunga. Högt och ljudligt. Ifall det var någon som inte hade sett lilla mig gå på bussen.
Så fick dom höra min vackra sång i alla fall. Matte nynnade med: "schyyyyyy". Det är ett trevligt ackompangemang.
Hon får vara "doakör".

Det kom lite fler människor. En gubbe såg INTE lilla mig! Men slog mig i ansiktet med sin VÄSKA!
Då glodde jag ilsket på honom hela vägen.  Den gubben glömmer jag inte.
Jag sjöng inget mer, efter det.

Sen gick vi av bussen. Vandrade en bit, och sen mötte vi HUSSE! Åh, vad glad jag blev.

Jag låg o sov hela släktkalaset vid hans sida.  Ibland hoppade jag upp i knät på någon snäll tant.
Hela släkten älskar mig!